Emma är så söt när hon leker på golvet. Ibland rullar hon över till rygg för snabbt och slår huvudet i golvet, eller så står hon på knäna och vinglar och tappar balansen och kör näsan rakt ner i golvet. Men när hon gör det, så liksom ligger hon kvar en stund, alldeles stilla, ungefär för att känna efter om det gjorde ont? Är det värt att gråta? Och så tittar hon på mig, kollar om jag reagerade. Råkar jag säga "Oj" lite för förskräckt kommer tårarna direkt. Säger jag däremot "hoppsan" eller "Nämen" eller nåt annat roligt så fortsätter hon leka precis som innan. Är precis som om hon kollar med mig om det är nu jag ska gråta? Haha, góskruttan!