Förlossningsberättelse – När Emma Viola kom till världen <3

Helgen kom, och kände inte av något märkvärdigt på fredag kväll. Åt god mat, lyxade med glass och tittade på tv. Konstaterade att det kanske var sista fredagsmyset utan bebis? Gick och la oss runt halv ett, och hade inga känningar alls.

Strax efter 03 den 26/2 vaknar jag av en värk. Tror att det bara är dessa förvärkar som spökar, har haft några såna nån natt tidigare som inte gett något. Bestämmer mig för att inte ha för stora förhoppningar, och slumrar till igen, bara för att vakna 10 minuter senare av en till värk. Reser på mig, och går på toaletten. Tar två alvedon och värmer vetekudden för att se om de skulle gå över. Sätter mig i soffan då jag fått en värk till under tiden jag varit uppe.

Varken tabletterna eller värmen stoppar upp något, så fortsätter ha värkar med 7-10 minuters mellanrum under hela morgonen. Ligger under ett täcke på soffan och löser korsord, tittar på tv och gosar med katten. Klockar samtidigt värkarna med datorn. Värkarna tätnar på och börjar göra lite ondare så jag får koncentrera mig mer på att andas igenom smärtan. Men det är fortfarande helt uthärdligt.

Tittar på filmen Hachiko (om hunden som troget följer sin husse till och från tåget varje dag, till och med när husse dött), och den rekommenderas inte i samband med värkar. Jösses vad jobbigt det var att storböla samtidigt som man ska försöka andas genom värkarna!

Filmen tog slut vid åtta, så då försökte jag väcka Tobias och berätta att jag hade värkar, men han var nästan okontaktbar, han sover så himla djupt. Ringde istället till mamma och pratade lite med henne, och hon tyckte jag skulle väcka Tobias och sen ringa till förlossningen. Hade nu värkar med 5-7 minuters mellanrum, men de gjorde inte så hemskt ont.

Får till slut liv i Tobias, och vi fixar lite frukost. Börjar så smått packa det sista till bb-väskan, vattnar blommor (sjukt att man tänker på sånt, men jag vet att Tobias är usel på att se om blommorna behöver vatten) och allmänt vankar omkring genom värkarna.

Vid 10,20 ringer jag förlossningen, har då 3-4 minuter mellan värkarna. Barnmorskan tyckte att jag kunde avvakta lite till hemma eftersom vi bodde så pass nära, men att vi var välkomna in när vi inte orkade vara hemma längre.

Tobias sitter i soffan och spelar x-box, och jag tar plats bredvid honom med vetekudden ett tag till. Strax innan tolv orkar jag inte längre, så vi bestämmer oss för att åka mot förlossningen. Lyckades tajma in så jag hade en värk innan jag gick ut genom dörren, och nästa kom när jag kommit ner till bilen. Har nån värk på vägen till förlossningen, och skäller lite på Tobias för att han kör ner i gropar på vägen. Tilläggas bör att det är gropar över hela vägen, så det var svårt att undvika…

(Här tar jag nu hjälp av förlossningsjournalen, för har lite dålig tidsuppfattning om vad som hände när)

Vid 12,30 skrivs vi in av BM Pia. Läggs med CTG för att kolla sammandragningarna och hur lillskrutt mår i magen. Ligger nog ungefär 45 minuter med den, och allt ser okej ut.  Fosterljuden ligger på i snitt 145, så bebis är pigg och vaken. Tobias slår på radion och rattar in Rock klassiker som spelar en massa härlig gammal rock.

BM kommer in och gör en undersökning för att se hur mycket jag öppnat mig, och till min glädje är jag öppen 4 cm, Cervix är helt uttplånad och det är en spänd hinnblåsa framför huvudet. Skönt, då slipper vi bli hemskickade var min tanke!

Blir erbjuden att bada, och får gå tvärs över korridoren till ett rum med ett stort trekantsbadkar. Spolar i hett vatten och känner att kroppen slappnar av. Smärtan blir inte mindre, men lättare att hantera när kroppen inte spänner sig. Får en vaniljmilkshake av en undersköterska jag inte minns namnet på (står inte i journalen heller)

Vid 14 blir det skiftbyte på barnmorskorna, så Pia kommer in och löser av till BM-studenten Elisabeth och BM Erika som hela tiden finns i ”bakgrunden”, men det är Elisabeth som ska ha hand om oss. Hon kollar hur jag mår, diskuterar lite med oss hur vi förväntar oss att förlossningen ska bli, och sen lyssnar hon på hjärtljuden medan jag fortfarande ligger kvar i badet.

14,30 kliver jag ur badet då det är alldeles för varmt och jag känner att jag nästan har syrebrist. Får sitta en stund på badkarskanten och spola kallvatten på fötterna för att kvickna till och inte bli snurrig när jag reser på mig.

Vankar omkring inne på rummet en stund, står och hänger över sängen genom värkarna och Tobias masserar ryggen på mig i takt med att jag andas. Börjar känna att jag inte orkar med smärtan längre, och vid strax efter 15 börjar jag ta en låg dos med lustgas. Har lite svårt att tajma värkarna i början, men lär mig ganska snabbt. De försöker sätta ctg på mig igen medan jag står, men tappar fosterljuden hela tiden, så de ber mig lägga mig i sängen. Elisabeth gör en till undersökning, och jag är nu öppen 7cm, töjbar till 8. Vid 16 hjälper inte lustgasen längre, så jag ber om EDA (vilket jag aldrig trodde att jag skulle göra!) så BM ringer till narkosjouren, som kommer ner direkt.

Nu försöker de sig på att sätta dropp på mig, först på vänster hand, och sen på höger, men har alldeles för tunna blodkärl så de bara spricker hela tiden. Tillslut sätts droppet i höger armveck, och där får jag dropp.

Vid 16,20 kommer narkosläkaren , som jag tyvärr inte uppfattade något namn på. Får lägga mig på vänster sida, och han lägger först bedövning som jag bara känner ett litet stick av, och sen läggs EDA:n. Känner ett litet tryck mot ryggen, men är hög på lustgas så känner inget annat.

16,37 går vattnet, och vid 16,50 sätts en skalp-elektrod på lillskrutts huvud för att lättare mäta fosterljuden. Bebis mår oförskämt bra och har hjärtljud på i snitt 140 slag per minut.

Runt 17,30 börjar jag känna att värkarna ändrar karaktär, och att det börjar trycka nedåt. Håller emot dock, är rädd för att spricka om jag krystar för tidigt. En undersökning görs och jag är nu fullt öppen. BM säger att om jag känner att jag vill krysta så är det fritt fram nu.

Runt 18-tiden börjar jag krysta, och efter 2 rejäla värkar med 3 krystningar i varje föds 18,15 vår lilla tös. Hon läggs direkt upp på min mage, och 6 minuter senare krystar jag ut moderkakan. Får sy 4 ”skönhets”stygn, och vi lämnas sen ensamma en stund för att landa och förstå vad som hänt. Vi börjar ringa runt till släkten och berätta den fantastiska nyheten, och sen kommer den efterlängtade brickan med fika. Jäklarns vad gott det var! Det märktes att man inte ätit något sen frukosten…

När fikat är uppätet är det dags för undersökning av lillpyret. Hon väger 3000gram jämnt, och är 49 cm lång. Hattmåttet mäts till 35,5 cm. Hon får sin k-vitamin spruta och sen får Pappa Tobias sätta på första blöjan (någonsin till och med!) och klä på lilltösen.

Sen blir vi nästan utsparkade från rummet då de har en akut transport som kommer in, så vi flyttar över till badrummet där jag badade tidigare, och jag får duscha. Tobias skickar ut ett mass-mms med en bild på sötnosen till alla familjemedlemmar.

Vi flyttas sen upp till BB, där jag får en säng i ett rum med 3 platser. Tobias får inte stanna kvar över natten, så vid 23 åker han hemåt. Får lite sömn denna natten då salen fylls på med två tjejer till, men känner mig ändå rätt pigg efter vad jag gått igenom.

Hela söndagen spenderas på BB, Tobias kommer och håller oss sällskap, och på kvällen får vi bada lillskruttan för första gången vilket inte uppskattade av skruttan själv. Sen har vi ett utskrivningssamtal med Barnmorskan Ylva, i och med att vi vill åka hem dagen efter.

Vid 12,30 på måndagen görs en läkarundersökning av Emma, och vi får en tid dagen efter för hörseltest, pku-prov och ett blodprov för ev. gulsot. Sen blir vi äntligen ivägsläppta!

Tobias var ett fantastiskt stöd under hela förlossningen, med pepp och uppmuntran, service med dryck och en näve att krama sönder när värkarna tog i. Barnmorskorna var även dom ett stort stöd, och dom berättade hela tiden vad dom gjorde, varför dom gjorde det och hur det påverkade förloppet. Barnmorskorna tyckte att jag hade en snabb och enkel förlossning, från första värk tog det 15 timmar innan hon kom ut, och jag kan nog hålla med, hade ställt in mig på en utdragen och tung förlossning. Men oavsett så gav det oss det finaste som finns, vår vackra dotter. Tänk att det var henne jag hade i magen i nio månader, hennes fötter som sparkat ut på min högersida, hon som hickade därinne. Livets mirakel!

Tobias har också skrivit ihop hur han upplevde förlossningen, kika in HÄR och läs vettja!

Tjingeling!!

//Sofia